FUCKING FEELINGS

måste bara berätta om hur fullständigt otaggad man kan bli bara genom att få helt fel vibbar från det yttre runt omkring.
jag kan börja med att när jag satt i christers bil tillsammans med elin på väg till tanumskyrka för att jobba lite. solen sken, jag kände mig glad, och det var roligt att känna sig lite extra fin med nya skor och allt som jag fick av mormor igår, allt kändes liksom riktigt härligt.
precis när jag kände mig som på bäst humör så svängde en hästtransport in framför vår bil och christer sa : "ännu en anledning till varför man inte ska skaffa sig en häst"
det blev lite småfnitter från oss där bak men innerst inne blev jag bara så ledsen. jag saknar verkligen att rida, och jag är så fruktansvärt besviken på mig själv som inte lyckades hinna vara med på bohuscupen i år som egentligen var tänkt.
Men hur som helst, även om det gjorde mig ledsen så var det liksom som om det gav mig en sånn jävla kick, som att nu fan ska jag se till och vinna över den här jävla skiten. visst har jag alltid, iallafall nästan, den inställningen, men det blev på något sätt en starkare känsla än jag tidigare kännt. jag tänkte att nu fan skiter jag i det, jag vill inte ha det så här ändå, och vem fan bryr sig.
den känslan, känslan av att nästan redan vunnit fanns där under hela tiden i kyrkan, hela vägen hem, under tiden vi va hos elg, tills det att vi kom hem. misstänksamhet, orolighet, gråt, tvekan och annat som inte kan ses som normalt. jag kan förstå henne också, tror jag iallafall. men samtidigt vill jag att hon ska förstå mig. jag vill att hon ska förstå att så länge inget händer, så länge allt fungerar så vill jag ha det normalt, så normalt som möjligt. jag skulla vilja slippa ängslan, oron och allt som stressar upp. ta till det när det behövs istället. det gör mig bara illa annars.